Jag är undersköterska.

Jag har provat på att arbeta på gruppboende med olika handikapp och åldersgrupper, på sjukhus, som personlig assistent i människors hem, på äldreboende med dementa och nu arbetar jag på ett äldreboende-på en rehab avdelning. Jag har trivts väldigt bra inom alla de olika inriktningarna.

Jag älskar mitt arbete, jag trivs med människorna jag arbetar med samt tillsammans med. Jag är en människa som behöver känna mig behövd, och är det någonstans man alltid känner sig behövd så är det inom mitt yrke. 

Jag har sett människor bli friska, bli bättre, bli sämre, sett människor dö. Jag har tröstat, uppmuntrat, kramat, borstat, smort, hållit handen, torkat, duschat, vakat, bäddat om, ibland även "tagit ner en del på jorden".

Jag har fått mycket komplimanger, mycket fina ord, fått uppskattning men även kritik och ibland till och med blivit utskälld. 

Jag älskar utmaningarna som kommer med mitt arbete, att aldrig veta vad som komma skall, men en sak vet jag, att jag är på mitt arbete för att finnas för och underlätta/handräcka/vägleda andra människor.

Jag får höra hur fantastisk vissa tycker att man är och även hur värdelös andra anser att man är (det senare mer sällan vilket känns skönt)

Jag är så innerligt trött på att få andra människors medlidande blickar när man i ett samtal svarat på frågan om vad man arbetar med. 

Jag är trött på att folk i största allmänhet tror att det enda jag gör på arbetet är att torka bajs och mata pensionärer.

Många undrar varför jag inte pluggar vidare? Till något annat eller klättrar i "rang" och blir sjuksköterska eller kanske läkare? 

För att jag inte vill, för att jag vill ha den här täta kontakten och närheten till vårdtagarna, för att jag känner mig behövd och uppskattad där jag är. 

ENDA anledningen till att jag har tankar på att skola om eller avancera skulle vara att man som undersköterska tjänar så fruktansvärt dåligt, man blir inte rik som undersköterska, den saken är helt säker!

Men mitt mående en dag på mitt arbete väger upp lönefrågan en liten aning. ;-)

Vårdtagarna som jag vårdar behöver mig, de behöver oss personal, vi skänker de tryggheten och omvårdnaden de inte kan klara själva. 

Vi torkar tårarna som rinner när verkligheten kommer som en käftsmäll, vi torkar rumpan när inte styrkan finns eller händerna fungerar som det ska. 

Vi finns med och uppmuntrar när styrkan kommer tillbaka och vi sitter bredvid och lugnar om ögonblicket kommer då någon kliver över på andra sidan. 

Vi undersköterskor som egentligen är väldigt långt ner i "rang" vi har den tätaste kontakten med vårdtagarna, vi ser dem varje dag, vi lyssnar på oron, vi klappar på kinden vid "godnatt" och på armen vid "godmorgon". I vissa fall finns vi med till slutet. 

Jag hoppas och tror att Du förstår hur jag menar.

Jag älskar Mitt arbete med allt vad det innebär, för i det stora hela så är en undersköterska en medmänniska, upplärd och utbildad på att finnas där när det behövs. Men Känslan kan man inte utbilda fram, den måste finnas med från början och det är just DEN känslan som gör att jag känner att jag valt rätt yrke.

Jag slår mig för bröstet och känner att jag är en Stolt Undersköterska!