I samma ögonblick som hjärnan "vaknar till" så känner jag kylan inifrån, jag känner stelheten innan jag försökt röra mig. 

Det kliar på ryggen och trots att jag vet att det kommer ta någon timma innan jag når så försöker jag ändå nå den kliande fläcken.

Sätter mig på sängkanten, samlar kraft innan jag rester mig och liksom halvt hoppar ut i badrummet. 

Fotleden värker, ryggslutet bränner, det kommer ta ca 30-40 minuter innan jag vågar djupandadas, just det är det jobbigaste, djupandningen på morgonen, bröstkorgen som pressats ihop och är stel, man kan nästan själv höra hur den liksom knastrar innan den blivit uppvärmd.

Stelheten är jobbig, värken har man liksom vant sig vid, stelheten är handikappande, att kroppen inte lyder.

Frossan är inte heller kul men den har jag faktiskt också vant mig vid.

Morgonen är värst. 

Mjukar bara kroppen upp ordentligt så känner man inte av stelheten så mycket resten av dagen.

Jag har psoriasis artrit. En reumatisk sjukdom som sätter sig och  inflammerar muskel-och ledfästen i perioder. (Har ett snedställt bäcken, två olika snedställningar på ryggraden, och bröstet buktar ut lite, ena benet är något längre än andra men så har många det medicinskt uttalat -skolios, lordos och snedställt bäcken)

Jag har tur för jag har inte alls de problem som många andra har, längre. 

Jag är hyfsat fri från smärta och inflammationer stora delar av året, det är hösten och övergången till vinter, vinter och sedan övergången till våren som är jobbig. Sommaren och våren i sig är oftast underbar för kroppen.

Vinter och kyla innebär stelhet vilket är jobbigt.

Jag blir så arg när jag är stel, blir arg på kroppen, irriterad överlag. Känner mig som en gammal tant i kroppsform men huvudet är liksom lika piggt som vanligt.

Sedan hatar jag när det syns, något det sällan gör. 

Ca 2-3 gånger om året får jag kortison injektioner främst i mina handleder. 

I övrigt så medicinerar jag med Naproxen, året runt i princip. 

Har haft så fruktansvärt mycket medicin genom åren. Methotrexate, embrell, citodon....gift. 

Huvudet blir avtrubbat och man mår skit, får ta till mediciner för psyket....

Jag vill inte ha skiten mer, bestämde mig som 18 åring för att inte ta mer medicin som även påverkar hjärnan, inte mer sprutor som ger sjukdomskänsla. 

Jag började försöka träna mig till bättre hälsa. Det funkade.

Vissa perioder är trots det jobbiga men ändå lindrigare än om man tryckt i sig massor med andra kemikalier.

Medicinerna kommer jag bli tvungen att ta till så småningom men förhoppningsvis senare i livet, när jag är (som jag ibland känner mig) tant. 

Missuppfatta mig inte nu, jag har full förståelse för de som Måste äta massor med mediciner, men jag måste inte just nu, jag får livet att funka ändå, bättre utan än med massa mediciner.

Men idag är en skit morgon.

Det BULTAR i ryggslutet och axellederna kliar som myrkryp fast även med värk.

Fotlederna brinner och handlederna är katastrof slöa.

Andningen börjar rätta till sig och bröstet börjar mjukna. Naproxenen som börjar göra sitt jobb.

Min reumatiska sjukdom är väldigt lindrig om man jämför med många andras, tacksam för detta! Det finns människor som har det fruktansvärt om man jämför-vilket man ska försöka undvika, jämföra är aldrig bra. Vill bara försöka förklara.

Min "osynliga" sjukdom är EN av anledningarna till att jag anser att man ska vara snäll mot människor omkring. Men vet aldrig vilket krig de utkämpar varken själsligt eller kroppsligt, som du inte ser.