Ärlighet
Jag blir så glad när jag får höra om hur uppskattad min ärlighet är, min ärlighet gällande min roll som mamma och min syn på livet med småbarn. Här kommer ytterligare en portion ärlighet!
Vem kan med handen på hjärtat säga att det är lätt? Att alla sjukdomar passerar utan att ens märkas av?
Att man njuter av trots?
Av syskon-tjafs?
Att det är lätt att pussla ihop dagarna så att de faller alla i familjen i smaken?
Den som påstår det är antingen (på riktigt) superwoman eller så ljuger den!
Så är det bara.
För det är inte lätt...det är allt annat än lätt....det är ta mig fan skit svårt!
Sjukdomarna passerar inte obemärkta i detta huset! Det är en sak som är VÄLDIGT säker!
Varenda gång någon av mina F börjar snora så får jag panik! (Ja D-et är ju nästan ännu värre...."för när en man är riktigt förkyld"...då ni! Då är man ingen man för ett par dygn utan ett gnälligt åbäke likt ett hungrigt spädbarn).
När det är sjukstuga här då går det metervis med papper...nä nu ljög jag, det går massor med tyg-näsdukar- (tvätten efter är inte skit kul!) det gnälls, grinas och bråkas konstant! (Undrar om dom alltid är sjuka?)
Då får man minsann veta att man lever och är just en "MAMMAAAA".
Trotsen! Usch jag orkar knappt gå in på det!
Då är allt nej, det vrålas och boxas, matvägras och är krig här hemma. Min rare lille gosse som annars lyssnar LITE i allafall, lyssnar helt plötsligt inte alls, hör inte eller nonchalerar. Använder sin syster som Box-säck och är allmänt jävlig rent ut sagt.
Syskontjafset är inte heller jätte roligt...det är inte roligt alls utan snarare väldigt Oroligt!
Det kan starta med att lilla ,F i ett ögonblick då Blixten McQueen står snyggt parkerad någonstans, helt sonika tar Blixten McQueen och sitter med honom i handen i samma sekund som stora F spatserar förbi deras rum.
Stora F uppfattar att Blixten McQueen är i knipa och rusar till undsättning! Han sliter den lilla röda bilen ur näven på sin syster som börjar storgråta och fäktas med armarna, sparkar med benen och hade man inte tinnitus innan så får man det garanterat då den lilla madammen inte får som hon vill!
Felipe går och hämtar en My Little pony till sin syster som sliter den ur hans näve och sedan kastar den i ansiktet på honom. Så kan det börja och sedan är liksom bollen i rullning....tills en rabiat morsa tar alla favoritleksakerna och kastar dom i en back som hon håller på hög höjd undan små fäktande armar tills dess att ungarna lovar dyrt och heligt att "SLUTA bråka!"
När de lovat det (ja jag vet, HALLÅ morsan! Ungarna är 1,5 resp 2,5 år gamla....de lovar vad som helst för en minut) så får de tillbaka respektive favoritleksak och sedan ska det sättas på en film.
"Bixt bilen" skriker den ena
"Pippi" skriker den andra
Det blir 2 olika filmer i olika rum tills de tröttnar och de möts i hallen och allt börjar om..
Det är super kul! Inte svårt alls...det är liksom helt underbart!
INTE!
Som när de ska ha mys i soffan, det begreppet har inte samma innebörd för mig som för dom. För mig betyder "mysa i soffan" att man SITTER, STILL I soffan!
För barnen betyder det SPRING allt du kan, så FORT du kan och KASTA ner ALLA kuddarna på golvet. Det hela avslutas med just ett storbråk och soffan får agera brottar ring!
Ibland känner man liksom lite som så här :"vad fan har jag gjort?! hjälp mig härifrån!!!"
Som att man inom loppet av ett par minuter kommer att få en hjärnblödning av allt LJUD!
Men ändå, en minut i soffan ihop med liten gosse som klappar mitt hår, pussar mig på pannan, "sinden", "ögobyynen", näsan och örat, hakan, ögonen, munnen. Som tittar på mig med ögon som glittrar och säger -"äjkaj dej mamma".
Eller då Feliis klättrar upp i knät med nappen och snutten och gosar in sig i famnen, att få se de där ljuvliga ögonen som lever sitt eget liv. Man kan se kärleken genom ögonen på våran dotter, de som träffat henne vet vad jag menar.
Det är då man glömmer allt man är arg på, då irritationen rinner av.
Då känner man bara total lycka. Och två sådana minuter väger liksom upp en lång dag fylld av kaos! På riktigt.
Då glömmer man att man bara ville skrika rakt ut när barnen vägrade komma till en när det var dags att gå hem från öppna förskolan, då glömmer man att de retade mig något så vansinnigt att jag stod vid spisen och ANDADES i 1 min för att inte få ett frispel. Och man glömmer att man ville sätta sig på knä i tvättstugan och bara grina när ungarna sprang åt var sitt håll samtidigt som man försöker vika tvätt, samtidigt som tvättiden tar slut och en otålig tant står utanför och stampar....
Att se barnen mötas igen efter 8 timmar sömn ifrån varandra får hjärtat att jubla och slå volter där inne!
Två minuters total sinnesro och renaste kärlek, det är vad som krävs för att hjärtat och hjärnan ändå ska känna....EN liten till...!
