Många gånger har livet lett mot mig, strålande sol i ansiktet och inga problem i världen, 

många gånger har livet gett mig en sån psykisk käftsmäll att jag trillat baklänges....sittandes (i ro) på en stol....och slagit huvudet i väggen....i bland har till och med vägg-jäkeln ramlat över en känslomässigt...

livet är som en berg och dal bana -på riktigt...

Det går upp....upp...upp....och upp lite till innan det rusar nerför i en jävla fart....å sen ner.....ner....ner....så vänder det upp....för att sedan kastas ner igen....upp och ner...och när man tror att "nu jävlar, nu störtar jag", då kommer en lång fin raksträcka....på plan mark....

Så håller det ju på -livet, det är ett evigt pendlande, upp å ner.

Och en motgång kommer sällan ensam, den följs av sina kompisar, den ena otrevligare än den andre. Men så är man "ensam" och liksom "kung på banan", sin egen bana. Och man är stark, för så är det. Ensam är stark. 

Så kommer den dagen då man möter kärleken och känner riktig och djup kärlek för första gången, och kärlekens kompisar heter ömhet, närhet och oRO (kärleken har en massa fler kompisar men jag nämner de som jag träffar mer ofta än andra, de är lättare att komma ihåg). 

Den där oro har jag aldrig tyckt om, ömhet och närhet-dom är trevliga och tackar alltid ja till det man erbjuder....oro däremot, det är den där i sällskapet som alltid ställer till det....för sig själv...för andra.

Man blir orolig för att något ska hända den man älskar, att känslor ska ta slut, oroar sig för att inte räcka, inte kunna tillräckligt, inte vara ordentlig osv. osv.

Så kommer den dagen då man får sitt första barn....man känner den där gränslösa kärleken som ibland nästan gör ont och ömheten, närheten, man känner tryggheten, tillhörigheten och man lär känna det dåliga samvetet, och Oron med stort O och Rädslan....Rädslan är nästan värre än Oron med stort O.

Man lär känna sårbarheten och det är just den jag funderat över de närmsta minuterna. 

Ensam är stark, är man inte ensam utan har två små hjärtan och ett stort omkring sig som man älskar så är man sårbar.

För nu är det ingen "enmans show" längre (det är tvåmansshow oftast ;-)) utan nu har man två små ljuvliga under sina vingar, (och man själv som står under stor-örnens vinge) som man ska fostra till ordentliga och förhoppningsvis lyckliga små individer. 

Man är orolig och genom oron sårbar....

Mina små ska börja på förskola snart. Oron knackar mig i bakhuvudet:

-tänk om något barn är stygg emot dom

-tänk om någon retas

-eller ännu värre slåss

-eller värsta tänkbara, att någon "fröken" är stygg

-att de känner sig ensamma

-att de känner sig bortglömda

-att de känner sig utanför 

Sedan så visar sig sårbarheten...och den jäveln -den sparkar mig i pannan, sparkar omkull mig så att hela huset ramlar ner över mig (sån kraft är det, jag lovar) den rackarn sätter sig liksom över bröstet på mig på kvällarna och slår mig på näsan....spottar mig i ansiktet.

För man blir sårbar....har man barn så är man sårbar, så är det. Älskar man så blir man sårbar... Punkt och slut.